hanny

Klubbar, trender och droger

Debatten kring danstillställningar som acidpartyn och rave är kraftigt inflammerad av drogdebatten. Den underjordiska danskulturen är under inga omständigheter drogförhärligande. Ibland kan dock dessvärre människorna som vistas där vara spaceade haschtomtar. Det huvudsakliga syftet med dansarrangemangen är och förblir dock dans och musik. Ursprungligen var acidpartyn helt drogfria tillställningar.

Redan under det sena 80-talet hakade diskoteken på Ibiza på acidhousetrenden och skapade sin egen variant, balearic beat, en blandning mellan house, flamenco(!) och en del andra stilar, främst förknippad med artisten Paul Oakenfold. Till Ibiza åker framför allt rika människor, främst från England, och där finns droger i överflöd.

Anledningen till att acidhouse och technorave förknippas med droger är alltså att de som redan innan acidpartynas tid tyckte om att festa hela nätterna tog med sig sina konstiga modedroger när de gick på acidpartyn. Speciellt "designer-drogen" ecstacy, ett slags mellanting av amfetamin och LSD, har figurerat i media. Ecstacy är egentligen en "yuppie-drog", som blivit en sorts exklusiv marijuana för rika överklassmänniskor. Ursprungligen var det ett bantningspreparat. Störst skuld i acid- och ravekulturens drogstämpel har utan tvivel Engelska överklassungdomar. Drogerna solkade ned ryktet för alla de livliga house-klubbarna kring Manchester, och stämpeln sitter i än.

Icke desto mindre förekommer ecstacy, amfetamin och kokain på en del raveliknande tillställningar. Som man kunde vänta sig verkar det förekomma mer på rent kommersiella danstillställningar dit "innefolk" som vill hänga med i den nya kulturen dras. Entusiaster på små technoklubbar tycker för det mesta att ecstacy är ett ofog som förstör technokulturens rykte. Men eftersom allt förbjudet dessvärre också är "rebelliskt" har drogerna spritt sig till flera acid- och technoklubbar. Även svenska sådana. Den puckade medelrebellen tror som vanligt att man är en riktig outsider först när man knarkar knark. Självständigt tänkande är aldrig populärt i konforma grupper. Kort sagt: de ravare som har något i huvudet håller sig borta från drogerna, och de som inget begriper tycker såklart att det är skithäftigt. (Nej, det är sant - människor lär sig aldrig.)

Stora klubbar finns det gott om i storstäderna. Det är kitschigt, väl inrett med elaka dörrvakter och en ganska lång kö utanför oavsett om det är fullt därinne eller ej. (För att skapa ett publiksug, givetvis.) Det är här inte frågan om att stödja någon subkultur även om många diskjockeyer från den underjordiska scenen får chansen att göra sig en hacka på dessa klubbar. Droger intas på toaletterna.

Skräcken i folkhemmet är total. Ungdomarnas stackars föräldrar minns nämligen med fasa några år i slutet på 60-talet då de själva drogs med av vinden från San Francisco, rökte Marijhuana och Hasch och provade LSD. Det är det inte många som vill erkänna idag, men skräcken för att de egna barnen skall göra samma sak är genuin. Huvudgrejen då var att protestera mot vietnamkriget och samhället, och huvudsaken nu är att dansa och ha kul. Ravare behöver inte politik som ursäkt för att träffas och ha roligt. Droger är en bisak och inte alls så omfattande som media vill få det att framstå. Skräck och missförstånd förstorar ofta upp problemet till bizarra proportioner.

Något ravare däremot gärna sysslar med är såkallade smarta drycker (eng: smart drinks) - energigivande preparat som hjälper ravedansare att hålla igång länge, länge. För det mesta rör det sig om preparat som man kan hitta i vilken hälsokost- eller dagligvaruaffär som helst, fast med andra etiketter. Det finns ingen anledning att misstänka att detta skulle vara farligt - medelålders svenskar har ätit pillren i årtionden utan att ta skada. Något värre är dock tendensen att blanda in receptbelagda läkemedel, något som speciellt cyberpunkare kan få för sig. (Mer om dessa i nästa kapitel.) De flesta "larm" om droger på ravefester beror på att journalister gått på någon tillställning och sett dessa sockerpiller och läskedrycker stå framme i baren, ofta insvepta i något grällt färgat papper eller aluminumfolie, vilket givetvis ser jättehemskt ut. När man intervjuar ungdomar som varit på rave svarar de säker "ja" på frågan om de har tagit extacy, fast de i själva verket käkat Kan Jang. Så kan det gå.

Någon debattör har försökt göra gällande att dansen i sig skulle kunna vara skadlig. Påståendet att förmågan till extatisk dans - något som finns inbränt i våra gener sedan tusentals år - skulle vara farlig, faller på sin egen dumhet. Ett sådant påstående är då snarare ett uttryck för konservativa kulturvärderingar eller ren främlingsfientlighet, något som verkar vara utmärkande för många "tyckare". Uppenbarligen måste alla som inte går på vanliga diskon och lyssnar på Gyllene Tiders sommartider för 18803:e gången och dricker sig fulla som as, och som inte går till ett dansställe enbart i syftet att finna en sängkamrat, ha något fuffens på gång... Noll koll, kort sagt.

Även i Sverige har vettskrämda poliser upplöst ravefester helt utan anledning, i total okunskap om hur underjordisk kultur fungerar. En del polisingripanden mot ravefester liknar mest etisk rasism - av samma slag som när tulltjänstemän och butikskontrollanter kategoriskt förföljer människor med udda klädsel eller hudfärg. Somliga poliser är uppenbarligen svaga för stereotypier.

Orsaken till det kulturella fenomenet rave är att själva dansen på de kommersiella danstillställningarna blivit något sekundärt. Arrangörerna är mer intresserade av att sälja så mycket öl och sprit som möjligt och besökarna är mer ute efter att ragga och kröka än att dansa. Dansens egenvärde har försummats.

Tanken har slagit mig att det kanske rent av är bra att ravekulturen har dåligt rykte. Det hindrar folk med enbart kommersiella intressen att annonsera om stora ravefester och därmed kommersiallisera den vitala och underjordiska technokulturen. Ibland verkar det till och med som om ravare är en smula roade av att vara illa sedda, att man identifierat sig med underjorden. I Sverige har ravekulturens dåliga rykte bara fått ett resultat: det lockar ungdomar till festerna.